Start
Jag vet inte hur jag föll så djupt ner i klyftan, men fördärvad är vad jag har gått och blivit.
Jag kan inte längre äta utan ångest och den såkallade "what the hell"-effekten. Därför undviker jag mat så länge jag kan tills kroppen skriker. Då börjar jag igen, hetsäter allt jag kommer över. Går och handlar, äter mera och mera och mera. Kräks lite och går och handlar mera och mera och mera.
Jag är så trött nu, och det här måste få ett slut. Skolan, pengar och vänner rinner mellan mina fingrar och jag vill bara sova.
Så därför skall jag börja skriva, försöka skriva ner all ångest och skriva bort den. Jag är less på att dra ned saker i halsen för att låta ångesten rinna ut via matstrupen. Det är fel och det slutar här.
Jag har sagt det så många gånger förr under 2 års tid, och ibland har jag faktiskt lyckats, för att snabbt falla tillbaka igen. Jag är inte lycklig här och nu och om jag önskar att någonsin bli det måste det få ett slut, eller i alla fall en ny början.